Våra koloniala fjäll

Förra veckan väckte det uppmärksamhet och vrede när ett känt kraftföretag utan tillstånd dundrade in i fjällvärlden med helikoptrar och fyrhjulingar. Utgångspunkten för de motoriserade övningarna var STF:s fjällstation i Storulvån. Ämnet för dagen var bisarrt nog företagets miljövänliga image. Helikoptrarna lär ha gått i skytteltrafik mellan Storulvån och Sylarna för att frakta de 80 cheferna.

Nonchalant gentemot renägare och länsstyrelse, omdömeslöst gentemot fjällnaturen och pinsamt för STF (Svenska Turistföreningen), kan tyckas. Och lätt att moralisera över denna nykolonialism.

Det skrämmande är att det inte rör sig om någon engångsföreteelse. Det är ett tecken i tiden, noterat inte minst av STF  i den senaste årsboken ”Älskade fjäll”. Där skriver Roger Olsson om ”Turism på nya villkor”. Det är inte längre själva fjällen, tystnaden och naturen som är upplevelsen, utan konstgjord action i bekväm förpackning. Han nämner Holiday Club i Åre som exempel på en trend som skapar upplevelser långt utöver själva fjällbesöket.

De traditionella och olönsamma fjällvandrarna, STF:s kärntrupper, tillhör ett utdöende släkte, konstaterar han och stöder sig på statistik från turismforskningsinstitutet Etour i Östersund. Helikoptrar och andra utbud är på väg att ta över.

Men samma statistik visar också att människor söker det lugn, den avkoppling och den annorlunda upplevelse som till exempel mötet med samisk kultur kan erbjuda i en betydligt småskaligare form av ekoturism.

Och den dystraste profetian är att alla former av turism i fjällen är hotade om växthusklimatet kommer att beskoga våra kalfjäll, en process som redan har inletts.

Än så länge är det glädjen med fjällen som STF vill förmedla i den bildsköna och innehållsrika årsboken, som tar oss med på en vandring genom tre seklers fjällturism. Fjällen nagelfars ur historiska, litterära, kulinariska, biologiska och inte minst konstnärliga aspekter. Bilderna är både vackra och många, nya och gamla. Boken är välgjord och intresseväckande, med många jämtländska nedslag och iakttagelser.

Men mitt i STF:s norrländska vurm finns en otidsenlig aningslöshet som ensidigt ser fjällen som  orörd vildmark och otvungen tummelplats för friluftsentusiaster, naturromantiker, outdoor-extremister och hälsoklena stadsbor. Det faktum att fjällen är och har varit ett kulturlandskap befolkat av samer tillhör de finstilta kapitlen i STF:s 120-åriga historia. Lennart Lundmark beskriver i en artikel denna brist på respekt och förståelse för den samiska kulturen. Lapparna finns där, men mer som vägvisare och exotiska inslag i fjällvistelsen. Frågan är om det är så mycket bättre i dag. Det är bra att STF uppmärksammar den direkt rasistiska och koloniala nedlåtenhet som vi hoppas är historia. Men även på 2000-talet är det min erfarenhet att det är fullt möjligt att vandra mellan STF:s fjällstugor med bara skärvor till upplysning om rennäringens villkor och samekulturens betydelse i våra älskade fjäll. Här finns saker att göra.