Saxon - färgstark tidningsman

Östersund och Jämtlands län har en brokig och spännande tidningshistoria, tyvärr allt för outforskad och obelyst.

Dagens situation med två länstäckande och samägda dagstidningar, varav en kraftigt statsunderstödd, står i hisnande kontrast till tiden kring förrförra sekelskiftet. Då fanns varaktigt minst tre oberoende tidningar, periodvis ännu fler. År 1909 fanns sex tidningar med Östersund som utgivningsort: Jämtlands Tidning, Jämtlands-Posten, Östersunds-Posten, Jämtlands-Kuriren, Wiljan och Veckans Nyheter.

Denna mångfald präglade debatten och tidningskriget kring sekelskiftet, inte minst tack vare färgstarka tidningsmän. Det slog gnistor kring redaktörer som kunde vara både hårda, oförsonliga, illfundiga och konspiratoriska. Ibland stämde de varandra i invecklade förtals- och tryckfrihetsmål.

Mest udda och komplex av dessa stridbara personer var utan tvekan Johan Lindström Saxon (1859 -1935), redaktör för Jämtlands-Posten åren 1885-86 och Jämtlands Tidning 1891-1904. Nu finns hela den nationella och lokala epoken Saxon förtjänstfullt skildrad i boken ”Den uppkäftige såningsmannen – Johan L. Saxon och hans tid” av Sven-Bertil Jansson (Hjalmarson & Högberg).

Som framgår av bokens titel är det tidningen Såningsmannen – på sin tid en både uppskattad och omstridd folkbildningsinstitution - som främst förknippas med Saxons livsgärning, men hans långa tid som redaktör i Östersund går som en röd tråd genom hela boken.

Det går inte att placera Saxon i något fack. Han var egensinnig och ständigt kontroversiell: en liberal socialist med rötter i hembygdsrörelse och provinsialism och ett starkt drag av anarkism. Lägg därtill nykterist, vegetarian, anti-militarist, frihandlare och folkbildare. Han var samtida med och beundrare av Strindberg och han samarbetade med socialister som Hjalmar Branting och Axel Danielsson. Han var nära att bli redaktör för de socialdemokratiska tidningarna Nya Samhället i Sundsvall och Ny Tid i Göteborg, men förblev till sist sin egen folkrörelse, sammanfattad i orden saxonism eller Saxon-kultur.

Samtidigt var han säkert både odräglig och besvärlig, med en motsägelsefull kvinnosyn och ett delvis aningslöst rastänkande. Saxon ivrade tidigt för kvinnors utbildning, men förstod sig knappast på emancipationen. Han sympatiserade med tidens gängse rasbiologiläror, men var konsekvent motståndare till våldsideologier som den framväxande nationalsocialismen.

Tiden i Östersund var stormig och fylld av konflikter och åtal, men ändå mycket framgångsrik. Saxon satte Jämtland och tidningsmakeriet på rikskartan. Till hans bestående lokala insatser hör initiativet till Jämtlands läns fornminnesförening.

Ett helt ovetenskapligt mått på hans inflytande i länet är att han finns omnämnd inte mindre än sexton gånger i verket Östersunds historia, som omfattar tiden från 1880-talet och framåt. Saxons främsta kombattanter, Victor Hugo Wickström på Jämtlands-Posten och Agathon Burman på Östersunds-Posten, får nöja sig med en respektive fyra hänvisningar. Även i Jämtlands och Härjedalens historia står Saxon som ”segrare”  bland de tre redaktörerna.

Slutsatsen är att boken ”Johan L. Saxon och hans tid” ger en värdefull och intressant inblick i stadens och länets tidningskrig för drygt 100 år sedan. Samtidigt bjuder Sven-Bertil Janssons Saxon-studier på en flyhänt översikt över den idédebatt som växte fram inom arbetar-, nykterhets-, freds- och hembygdsrörelsen.