Änglamakerskan

Staden har en historia och den kan skildras på olika sätt.

ÖP-journalisten Bengt Eriksson har i boken ”Änglamakerskan” (Budrik förlag) valt att väva en berättelse utifrån ett antal kriminalfall i Östersund kring förra sekelskiftet. Resultatet har blivit ett livligt, intresseväckande och trovärdigt porträtt av residensstaden för hundra år sedan. Inte bara Östersund förresten, här finns utlöpare från Håsjö i öster till Kaxås och Järpen i väster. Spänningen mellan stad och land var stark då såsom nu.

Vilket intresse har denna historiska återblick? Stort, tycker jag och vill exemplifiera genom att göra en liten personlig utvikning. Numera har jag min arbetsplats några våningar ovanför den saluhall (i dagarna förvandlad till ölpub) och de kvarter där min morfarsfar verkade under ett antal år vid tidpunkten för Bengt Erikssons berättelse. Jag har själv försökt forska för att få en bild av Östersunds dåtida liv, såsom det gestaltade sig på gott och på ont. I fortsättningen kan jag - och många med mig - ha mycket god hjälp av Erikssons flyhänt välskrivna dramadokumentär.

Den metod han använder är både pedagogisk och svårhanterlig. Pedagogisk av det skälet att kriminalreportern i Eriksson använder sig av fall som finns dokumenterade. Staplade på varandra kan dessa människoöden föra tankarna till kvällstidningsfrosseri av värsta slag; här finns inte bara titelns änglamakerska, utan trädda på rad kommer förskingringar, mord, tidelag, våldtäkt, prostitution, rasism, homosexualitet (!), förfalskningar och mordbrand. Poängen är emellertid att både laster och dygder säger en hel del om människors sociala och ekonomiska förhållanden, deras dugligheter och tillkortakommanden. Till bokens förtjänst hör att Eriksson effektfullt kontrasterar högt och lågt. Här framträder tydligt de sociala skillnaderna – i de högre klassernas brödraskap går det att dölja brott. I sitt minutiösa grävande ramlar författaren över nyheter som aldrig har publicerats men som på den tiden hade varit värda ett antal löpsedlar. Brottsligheten tar dock inte över, utan det är miljön och människorna som Eriksson lyfter fram. Allt sker dessutom mot bakgrund av andra stora händelser som unionsupplösning, hungerdemonstrationer och världskrig.

Svårigheten ligger i att blanda fakta och fiktion på ett trovärdigt sätt. Författaren löser dilemmat genom att noggrant tala om vilka personer som är påhittade och inte. Berättelsen håller ihop med hjälp av en handfull fantasipersoner. I valet av dessa kan man ana en ironisk men knappast elak blinkning in i nutiden: en av huvudpersonerna har ”växt upp som bondpojk i Kaxås”, tagit sig namnet Kaksåhs och börjat spekulera i fastigheter och trävirke.

Det är kanske i personskildringen som boken har sin svaghet. De påhittade personerna fyller en viktig funktion i berättelsen och gör den levande, men de förblir ändå statister mot bakgrund av det detaljrika och verklighetsbaserade myller som utspelar sig under några årtionden. Huvudpersonen heter Östersund, men det är änglamakerskan som håller spänningen vid liv intill den sista sidan. Det är strongt, för efter de första sidorna undrade jag vart hon tog vägen. Men Eriksson vet var han har sin intrig och den är både välgjord och överraskande.

Som journalist kan han givetvis inte undgå att ge glimtar ur stadens färgstarka tidningsliv och dess närmast bisarra personligheter. Eriksson stärker mig i min uppfattning att det återstår mycket att göra när det gäller att skriva stadens och länets tidningshistoria.

Sammantaget: Eriksson är en god berättare och en utmärkt ciceron i ett svunnet Östersund. Och som i all historia finns nutida och tänkvärda paralleller.