Murens fall, Sovjetblockets upplösning och den arabiska våren. Bevittnar vi nu sönderfallet av ännu ett politiskt system?

Nej, jämförelsen är absurd, men det finns ändå gemensamma drag när det börjar krackelera i en politisk kraft som har varit så stark och så dominerande under så lång tid. Då kan det gå fort. Det är som reklambyråer och PR-konsulter brukar säga: det tar lång tid att bygga upp ett varumärke, men det går snabbt att rasera.

Nu tror jag inte att det blir så. Det rör sig ändå om en folkrörelse som har många medlemmar och som väcker stora förväntningar hos människor i allmänhet. De senaste dygnens intensiva bevakning och den oändliga raden av paneldebattörer tyder på att partiets inre själ är något av en statsangelägenhet; sällan har Socialdemokraterna mötts av ett så stort intresse. Det är svårt att tänka sig samma mediala omsorg om något annat parti.

Men vänta nu, var det inte medierna som drev lantisen Juholt ut i den politiska periferin? Den tesen omhuldas av vissa politiker och debattörer.

Jag tror att det är ett misstag att skylla på medierna. Ledande socialdemokratiska partiföreträdare har alltid ondgjort sig över mediernas orättvisa, omilda och ogina behandling av partiet. Om Socialdemokraterna har backat från 45,2 procent till 43,4 så har det hetat att de inte fick fram sitt budskap och att det i huvudsak berodde på den mediala ojämvikten.

Landsfadern Tage Erlander ojar sig ständigt i sina dagböcker över mediernas okunnighet och illvilja.

Han var statsminister och partiordförande i 23 år.

Då ska man komma ihåg att tidningarna på den tiden var genompolitiserade på ett helt annat sätt än i dag. Nu ser medielandskapet helt annorlunda ut och därmed också förutsättningarna. Det gäller att anpassa sig till den förändringen, men det betyder inte att ledande politiker måste sitta och twittra, blogga eller messa under pågående möten. Kalle Olsson i Länstidningen beskriver det träffande som att vi har fått en ”partikultur som får Big Brother att framstå som en mått full programidé.”

Nej, lägg konspirationsteorierna åt sidan. Medierna kan säkert noteras för ett antal övertramp. Även den diskussionen måste föras, men den får inte dölja det faktum att det i huvudsak är Juholts egna misstag och partiets inre spänningar och svårigheter som ligger bakom krisen.

Därför är det befriande att nu iaktta partisekreterare Carin Jämtins lugna, förtroendeingivande och kloka framtoning. Utåt har hon tidigare varit väldigt anonym, men hon gör ett stabilt intryck i efterskörden av Juholts avgång. Det bådar gott inför fortsättningen på detta drama.