I går predikade jag i EFS-huset på Gröngatan i Östersund.
Nåja, predikade och predikade, det bara kändes så i denna vackra kyrksal, med gudsbilder runt väggarna och en talarpulpet som påminner om en predikstol.
Jag tror att jag talade om försoning.
Det var ett kärt återseende, för i detta hus hade jag inte varit sedan hösten 1964. På den tiden inte för att predika eller hemfalla åt religiösa utsvävningar, utan helt simpelt för att äta. Kroppen måste ha sitt.
Då hette byggnaden Lutherska bönhuset. De hade en hushållsskola och serverade underbara middagar för fyra kronor. Smör, bröd, ost, sill, varmrätt, efterrätt och kaffe. Allt detta ingick. Jag satt där med Sture och Carl-Axel, studiekamrater på den tiden. Men efter en termin bytte vi till Lucullus matsalar en trappa upp inne på gården på Thomégränd. Det var lite sjabbigare och inte fullt lika lukulliska måltider, men där var priset bara 3,90.
Jag tänker på allt detta när jag står där i predikstolen på EFS-huset och pratar om mina böcker under rubriken ”Alla har en historia att berätta”.
En av böckerna, Separatorn, utspelar sig till stor del i just dessa kvarter. En annan religiös boning med huvudroll i boken, den frikyrkliga Missionskyrkan, låg dessutom i närheten, där Fonus och kemtvätten nu ligger längs Rådhusgatan i övre delen av Gustaf III:s torg. Hela detta kvarter spelar en stor roll i Separatorn. Tyvärr revs Missionskyrkan 1969.
Själv är jag inte särskilt religiös, men jag har stor respekt för de troende och fylls av andakt och tusenåriga tankar när jag vistas i denna typ av gudstjänstlokaler.
Ärendet var dock mer prosaiskt. Det var föreningen Aktiva seniorer i Östersund som hade bjudit in till föreläsning och det tackar jag för.
Missionskrykan, som byggdes på 1880-talet och som revs 1969, ser för övrigt ut så här:
Ångaren Thomée har vaggat fram på Storsjön sedan 1880 och är därmed ett av Sveriges äldsta ångfartyg i drift. Nu är verksamheten hotad, eftersom den ingår i ett kommunalt sparbeting. Sista ordet lär dock inte vara sagt, åtminstone inte att döma av alla upprörda röster i Länstidningen och Östersunds-Posten i dag.
Varför är en gammal ångbåt så viktig kan man fråga sig?
Det är inte bara så att båten i sig är en liten attraktion från det förflutna eller att den ses som en klenod eller ett smycke i Storsjön, vacker att se på och ljuvlig att lyssna till. Ljudet från ångvisslan skapar en speciell stämning.
Framför allt tycker jag att man ska se på Thomée som en viktig länk till vår kännedom om staden Östersunds historia. Thomée är en påminnelse om hamnens dominerande och centrala betydelse i det tidiga Östersund. Thomée var inte ensam. Den imponerande Storsjöflottan bestod av ångare som Bergsviken, Framåt, Trafik, Östersund, Odin, Idog, Öring, Tor och Birger.
Hamnen i Östersund knöt ihop trafiken från 16 socknar runt Storsjön; här rörde sig gods och människor i en omfattning som vi i dag har svårt att föreställa oss. Thomée går visserligen inte längre i linjetrafik, men ångaren är onekligen den sista levande länken till de kommunikationer som på sin tid var oumbärliga och som i sig var en förutsättning för Östersunds tillväxt och framtid.
För mig var det naturligt att ”åka” med ångaren Thomée i boken Separatorn, som utspelar sig i Östersund kring förrförra sekelskiftet. Båttrafiken spelar en viss roll i boken, bland annat i det avsnitt som återges här:
Lägg till kommentar