Anneli Kråik och Lars-Jonas Johansson i Björkvattnet utsågs tidigare i somras till Årets kommunbor i Storuman. Grattis till den utmärkelsen! I Annelis utmärkta blogg kan man läsa mer om utmärkelsen och varför de har fått den.
Anneli har även nyligen skrivit en artikel om min bok "Fattiga som de voro". Så här avslutar hon sin text:
"Hur som helst så vill jag starkt rekommendera er att läsa den här boken! Den är mycket intressant också ur ett annat perspektiv och det är släktförteckningen över de människor (samer) som historiskt levat i den här bygden. I nuvarande Ran, Gran, Umbyn och Vapsten. Det är intressant eftersom många av deras ättlingar fortfarande lever här idag. Mina egna barn är några av de ättlingarna. Det är just detta som är så speciellt med det här området, och som är så faschinerande. Dagens samer här kan med fog stödja sig på urminnes hävd!"
Tack för de orden, Anneli! Resten av texten och andra artiklar av Anneli finns i hennes blogg.
En mareritt.
Ordet återkommer gång på gång i rapporteringen från de ohyggliga händelserna i Norge.
Jag satt i bilen och följde nyhetsförmedlingen allt ifrån den första flashen i kvart-i-fyra-ekot på fredagseftermiddagen.
För varje mil blev mardrömmen allt mer fasansfull.
Men det var först på lördagsmorgonen som vidden av katastrofen framstod i hela sin räckvidd.
Obegripligt. Förlamande.
Jag förnam exakt samma känsla som lördagsmorgonen den 1 mars 1986. Olof Palme mördades och Sverige hade landssorg. Det var inte bara personen Olof Palme, det var ett angrepp på demokratin och öppenheten i vårt samhälle.
Nu är det Norge i juli 2011. Och däremellan Oklahoma, London, Madrid, 11 september, Anna Lindh…
Terrorn har talat igen.
NRK, norsk television, rullar in i de svenska vardagsrummen med chockbilder från Oslo och Utöya. I radions Ring så spelar vi talar Lisa Syrén med lyssnarna i lågmäld, dämpad ton. På söndagen en gripande minnesstund i Oslo domkyrka och runt om i vårt land manifestationer mot våldet. Hela Sverige känner med Norge dessa dagar. Hatet och besinningslösheten möts med solidaritet, samling och medkänsla. Det inger hopp trots allt.
Men hur kunde det ofattbara ske? Det var inte islamitiska fundamentalister, vilket antyddes i de första vaga analyserna, utan en ung högerextrem norrman som gick mycket systematiskt till väga, uppenbart påverkad av de destruktiva och solkiga miljöer som försåtligt göder främlingsfientlighet, demokratiförakt och islamofobi.
Illdåden i Oslo och Utöya kan ur den aspekten bli en väckarklocka. Galningar lever inte isolerade och opåverkade från samhället i övrigt.
Gare de Lyon är en vacker tågstation i Paris.
Och därifrån kan man snabbt ta sig till Bourgogne, ett klassiskt vindistrikt med en motsträvig, lynnig, chansartad och därför också dyr druva, Pinot Noir .
Pinot Noir? Troligen, men inte bombsäkert. Alternativet är att det är en Chardonnay.
I hjärtat av Bourgogne ligger Beaune, en till synes lite sömning och charmig småstad men med en cave, en vinkällare i varje gathörn. Det går att cykla mellan ryktbara vinorter som Pommard, Volnay, Meursault, Montrachet och Santenay.
Mellan vinrankorna dyker små städer upp, som här i Meursault.
Och rätt som det är kan en restaurang med Michelin-stjärnor dyka upp i en liten stenstad mellan odlingarna i ett lagom kuperat landskap med vinrankor i alla väderstreck. Cykeluthyraren tipsar om vinkällare värda att pröva längs cykelvägen, men i 35-gradig värme är det säkrast att hålla sig till enbart vatten.
Fler bilder:
Om det är varmt på fälten går det att svalka sig i en vinkällare, som här bland spindelväv och årgångar bortåt 100 år gamla...
Nyss hemkommen från en fantastiskt trevlig Krångedekväll på hembygdsgården i Pålgård. Många gamla och nya bekanta. Jag berättade om Trångbo med omnejd och Jananders Fridh hade ett väldigt fint föredrag om konstnären Gunnar Bergvall. Jag hinner knappt hem förrän Sune Gissler skickar nedanstående bilder:
Många gamla bekanta dök upp, däribland Anders Nilsson och Kathy Eriksson. Foto: Sune Gissler.
Entusiasten Per Bervall, ordförande i Ragunda Hembygsförening, tillsammans med undertecknad.
Och i morgon är det Fallets dag. Det ska bli kul!
Det är märkligt att titta ner på världen från 2.770 meters höjd. Långt där borta skymtar Mont Blanc, ”Europas tak”, som är ännu högre, nästan 5.000 meter över havet.
Och överallt dessa cyklister som trampar uppför serpentinbackarna. Det är som att besegra två Åreskutor staplade på varandra. Kanske drömmer de om Tour de France, som just nu pågår i en annan del av Frankrike.
Nu har de nått toppen efter en mödosam cykling.
Vi väljer att vandra på en något lägre nivå. Stigen slingrar sig så sakteliga uppåt genom alpdalen till refugen. Det är franska och betyder väntplats/tillflyktsort. Här kan man på 2000 meters höjd få en utsökt lunch – ekologisk förstås.
Det är nästan andäktigt storslaget och vackert. Och plötsligt dyker de upp – brunkullorna. En hel matta av Jämtlands landskapsblomma välkomnar oss tillsammans med rader av andra praktfulla växter.
Plötsligt dyker hon upp - brunkullan. Åtminstone vill jag tro att det är Jämtlands landskapsblomma som uppenbarar sig i alpdalen.
På tillbakavägen passerar vi en spökstad. Inte en människa syns till i husen, som består av stenar som är staplade på varandra. En del har börjat rasa, men ett av husen verkar ha restaurerats. Och kyrkan och den eviga madonnan står kvar.
Här har människor bott och verkat - men tydligen inte nu längre.
Just denna lilla by verkar ha dött ut, men annars verkar varje platt fläck i alperna ha tagits till vara för mänskliga aktiviteter. Där har det växt upp städer och byar, stora och små, och ett oräkneligt antal skidorter och liftanläggningar. Varje ort med självaktning satsar på utförsåkning.
Men vi ser också glaciärer som har dött och försvunnit. Resurserna krymper i klimatförändringens tid. Det är lätt att föreställa sig vilken katastrof det kommer att bli om snögränsen fortsätter att krypa allt längre upp mot alptopparna.
Dit ej några mänskliga fötter kan nå, som Owe Thörnqvist skriver i visan.
En döende glaciär - ett av många tecken på klimatförändringen.
Än håller madonnan sin skyddande hand över de vackra dalgångarna.
Det rasslar till i gräset och ett murmeldju uppenbarar sig. Alpdjuret i fråga vill dock inte vara med på bild - härav det något oskarpa fotot.
Det politiska och mediala intresset i Sverige kan just nu sammanfattas med ett enda ord: Almedalen.
I Frankrike krävs tre ord för att beskriva läget: Dominique Strauss-Kahn.
Dominique Strauss-Kahn dominerar just nu nyhetsflödet i Frankrike
Å andra sidan rör det sig om en enda person. Den avsatte ordföranden för Internationella Valutafonden – och presidentkandidaten – har under lång tid helt dominerat nyhetsflödet. Han greps under uppmärksammade former av amerikansk polis och är anklagad för att ha förgripit sig på en hotellstäderska på ett lyxhotell i New York.
Händelsen följs minutiöst av franska media och ingen detalj lämnas orörd i tidningar, teve och radio. Denna ”never-ending story” tryfferas hela tiden med nya infallsvinklar och analyser allt eftersom rättsprocessen pågår. Det handlar inte bara om det påstådda våldtäktsförsöket, utan lika mycket om konsekvenserna för Parti Socialiste (PS) – Frankrikes motsvarighet till Socialdemokraterna. Just nu pågår förberedelser inför stundande primärval och nästa års presidentval. Dominique Strauss-Kahn, DSK som han kortfattat kallas, har hittills varit en av de hetaste presidentkandidaterna inom PS.
Den både kittlande och sjaskiga historien handlar även om skillnaderna mellan amerikansk och fransk rättsskipning och moraluppfattning och om DSK:s förhållande till kvinnor tidigare i livet. Ett annat spår är om det kan röra sig om en illvillig konspiration som har lurat in DSK i en fälla. Här finns utrymme för oändliga spekulationer om pengar och politik.
Rent formellt har han släppts ut ur husarresten, men han får inte lämna USA så länge processen pågår.
Betydligt mindre medial uppmärksamhet fick en annan stor händelse, som engagerade hundratusentals människor på Paris gator under en lördagseftermiddag. Då gick ”stolthetens marsch” från Montparnasse till Bastiljen, Marche de la Fiérte, det vill säga motsvarigheten till Stockholms Pride-festival.
Parti Socialiste - Frankrikes socialdemokrater - tvekar inte att ställa upp med en egen avdelning i den stora demonstrationen "Marche de la Fiérte".
Det var en upplevelse att bevittna denna väldiga manifestation, som även den kommer att få betydelse i nästa års presidentval i Frankrike. Parti Socialiste verkar ha ställt sig på HBT-rörelsens sida och deltog med en egen vagn i det åtskilliga kilometer långa demonstrationståget.
Det återstår att se om DSK får en roll även i detta drama, men det troliga är att det är någon av de övriga socialistiska presidentkandidaterna som får slåss för sexuellt likaberättigande i kampen mot den nuvarande presidenten Sakoszy.
Pride-festivalen i Paris 2011
Pride-festivalen i Paris 2011
Gruvbrytning står mot rennäring.
Arbetstillfällen vägs mot förstörd miljö.
Och ortsbo står mot ortsbo.
Några är klart för, andra starkt emot. Många är osäkra och avvaktar mer information.
Vad betyder det stora gruvprojektet i Rönnbäck för Björkvattsdalen, Tärna och Storumans kommun?
Uppfattningen om den stora nickelfyndigheten i Rönnbäck i Tärnafjällen skär rakt igenom samhället. Läs mer om vad ortsborna tycker om gruvprojektet här .
Marie Persson har ställt sig i spetsenn för kampanjen "Stoppa gruvan"!
Artikeln är även publicerad i det senaste numret av tidningen Samefolket, papperstidningen (Nr 5/2011).
Vad är Ekots definition av ”norra Sverige”? Är det trakten kring Gävle? Sveg? Ljusdal? Härnösand? Gäddede? Lycksele? Umeå? Tärnaby? Korpilombolo? Haparanda? Nikkaluokta? Naimakka?
I morse klockan 10.00 rapporterade Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot att ett par tusen hushåll i ”norra Sverige” saknade ström efter det stormiga vädret.
Eftersom jag själv befann mig i Svealandstrakten (ligger inte Stockholmen någonstans i de krokarna?), ville jag veta om min hemtrakt hade drabbats.
Men i det här fallet lämnade Ekot mig och övriga lyssnare i sticket. Såvida inte den hårda vinden hade dragit fram lika skoningslöst i hela ”norra Sverige”, men det kan knappast ha varit fallet.
Det är för övrigt 120 mil mellan Gävle och Naimakka. Så var blåste det och var hade strömmen tagit slut? I norra Sverige? Var ligger det?
Varje dygn lyssnar jag på ett antal sändningar från Ekot. Jag tycker att de gör ett fantastiskt bra jobb, men allt för ofta slinker dessa Norrlandsgeneraliseringar igenom. Det gäller inte bara Ekot, utan riksmedia över huvud taget.
Jag kan för övrigt rapportera att vädret var utmärkt i Svealand under söndagen.
Lägg till kommentar