Murens fall, Sovjetblockets upplösning och den arabiska våren. Bevittnar vi nu sönderfallet av ännu ett politiskt system?
Nej, jämförelsen är absurd, men det finns ändå gemensamma drag när det börjar krackelera i en politisk kraft som har varit så stark och så dominerande under så lång tid. Då kan det gå fort. Det är som reklambyråer och PR-konsulter brukar säga: det tar lång tid att bygga upp ett varumärke, men det går snabbt att rasera.
Nu tror jag inte att det blir så. Det rör sig ändå om en folkrörelse som har många medlemmar och som väcker stora förväntningar hos människor i allmänhet. De senaste dygnens intensiva bevakning och den oändliga raden av paneldebattörer tyder på att partiets inre själ är något av en statsangelägenhet; sällan har Socialdemokraterna mötts av ett så stort intresse. Det är svårt att tänka sig samma mediala omsorg om något annat parti.
Men vänta nu, var det inte medierna som drev lantisen Juholt ut i den politiska periferin? Den tesen omhuldas av vissa politiker och debattörer.
Jag tror att det är ett misstag att skylla på medierna. Ledande socialdemokratiska partiföreträdare har alltid ondgjort sig över mediernas orättvisa, omilda och ogina behandling av partiet. Om Socialdemokraterna har backat från 45,2 procent till 43,4 så har det hetat att de inte fick fram sitt budskap och att det i huvudsak berodde på den mediala ojämvikten.
Landsfadern Tage Erlander ojar sig ständigt i sina dagböcker över mediernas okunnighet och illvilja.
Han var statsminister och partiordförande i 23 år.
Då ska man komma ihåg att tidningarna på den tiden var genompolitiserade på ett helt annat sätt än i dag. Nu ser medielandskapet helt annorlunda ut och därmed också förutsättningarna. Det gäller att anpassa sig till den förändringen, men det betyder inte att ledande politiker måste sitta och twittra, blogga eller messa under pågående möten. Kalle Olsson i Länstidningen beskriver det träffande som att vi har fått en ”partikultur som får Big Brother att framstå som en mått full programidé.”
Nej, lägg konspirationsteorierna åt sidan. Medierna kan säkert noteras för ett antal övertramp. Även den diskussionen måste föras, men den får inte dölja det faktum att det i huvudsak är Juholts egna misstag och partiets inre spänningar och svårigheter som ligger bakom krisen.
Därför är det befriande att nu iaktta partisekreterare Carin Jämtins lugna, förtroendeingivande och kloka framtoning. Utåt har hon tidigare varit väldigt anonym, men hon gör ett stabilt intryck i efterskörden av Juholts avgång. Det bådar gott inför fortsättningen på detta drama.
I går predikade jag i EFS-huset på Gröngatan i Östersund.
Nåja, predikade och predikade, det bara kändes så i denna vackra kyrksal, med gudsbilder runt väggarna och en talarpulpet som påminner om en predikstol.
Jag tror att jag talade om försoning.
Det var ett kärt återseende, för i detta hus hade jag inte varit sedan hösten 1964. På den tiden inte för att predika eller hemfalla åt religiösa utsvävningar, utan helt simpelt för att äta. Kroppen måste ha sitt.
Då hette byggnaden Lutherska bönhuset. De hade en hushållsskola och serverade underbara middagar för fyra kronor. Smör, bröd, ost, sill, varmrätt, efterrätt och kaffe. Allt detta ingick. Jag satt där med Sture och Carl-Axel, studiekamrater på den tiden. Men efter en termin bytte vi till Lucullus matsalar en trappa upp inne på gården på Thomégränd. Det var lite sjabbigare och inte fullt lika lukulliska måltider, men där var priset bara 3,90.
Jag tänker på allt detta när jag står där i predikstolen på EFS-huset och pratar om mina böcker under rubriken ”Alla har en historia att berätta”.
En av böckerna, Separatorn, utspelar sig till stor del i just dessa kvarter. En annan religiös boning med huvudroll i boken, den frikyrkliga Missionskyrkan, låg dessutom i närheten, där Fonus och kemtvätten nu ligger längs Rådhusgatan i övre delen av Gustaf III:s torg. Hela detta kvarter spelar en stor roll i Separatorn. Tyvärr revs Missionskyrkan 1969.
Själv är jag inte särskilt religiös, men jag har stor respekt för de troende och fylls av andakt och tusenåriga tankar när jag vistas i denna typ av gudstjänstlokaler.
Ärendet var dock mer prosaiskt. Det var föreningen Aktiva seniorer i Östersund som hade bjudit in till föreläsning och det tackar jag för.
Missionskrykan, som byggdes på 1880-talet och som revs 1969, ser för övrigt ut så här:
Just nu jobbar jag intensivt med att färigställa boken om Krångede. Det finns en hel del intressanta bilder från 1930- och 1940-talen, men det är inte så enkelt att identifiera alla personer som finns på bilderna. Jag behöver därför hjälp! Jag är allså tacksam för upplysningar om personerna på bilderna som jag har börjat publicera på mitt Galleri . Mer info finns även under fliken Aktuellt.
Har pulsat 300 meter i en och en halv meter djup lössnö. Det kändes som en mil. Boksjö måste ligga bra till i snöligan. Nästa investering blir snötrygor. Tur att det finns hjälpsamma grannar. Men det finns alltid de som har varit med om värre. I går träffade vi en som hade stått på taket och skottat fram stugan genom att skotta uppåt...

Lägg till kommentar