Från min nuvarande bostad i Östersund kan jag varje dag blicka ut över Österängsskolan. Det är nu 47 år sedan jag klev av en gul landsortsbuss och med viss vördnad gjorde entré i denna tegelbyggnad, där det dåvarande handelsgymnasiet hade sina lokaler. Själva huset lämnar mig i dag fullständigt oberörd. Det är snarare så att den opersonliga fasaden stör den vackra utsikten över Storsjön och Bydalsfjällen.

Större hussaknad kan jag däremot känna när jag tänker på Genbergsskolan (gamla flickskolan), där vi höll till under det sista läsåret (1966-1967). Det huset är rivet, men Österängsskolan står kvar och är fortfarande en plats för undervisning.

 Men nu är det inte huset det ska handla om, utan själen och upplevelsen. Hur var att vara gymnasieelev i Östersund på 1960-talet?

 Den fasansfulla tanken slår mig att det egentligen inte har hänt så mycket. Redan på den tiden bodde jag bara ett stenkast från skolan och så gott som varje dag blev det en promenad bort till Länstidningens hus på Rådhusgatan 37. Samma runda blev det även under några år på 2000-talet, med den skillnaden att det på 1960-talet handlade om frukostraster på Ritz’ väl inrökta konditori och på 2000-talet om redaktörssysslor i samma byggnad. Nu har även tidningsverksamheten i huset upphört, men jag bor fortfarande ett stenkast från såväl Österängsskolan som Länstidningen. I mellantiden har jag förstås bott på en rad andra platser, men det är en helt annan historia.

På många sätt var 1960-talet ett helt annat samhälle. Till att börja med var det inte alldeles självklart för mig att söka till gymnasiet efter realskoleexamen i Hammarstrand. I mitt fall var handelsgymnasiet närapå ett negativt val. Jag ville läsa språk, men hade för dåliga betyg för att komma in på latinlinjen. Det fick bli handelsgymnasiet, där det paradoxalt nog var möjligt att välja bort matematik efter första läsåret. Behövde man inte räkna i affärslivet?

På den tiden var det bara flickor som valde ”sekreterarlinjen”, men lyckligtvis fick jag sällskap med Åke Hallstensson när vi i årskurs 3 skulle göra det slutliga vägvalet. Vi måste ha varit något av pionjärer som bröt könsvallen, men jag minns inte att vi eller skolan lade några jämställdhetsaspekter på detta val. Å andra sidan ansträngde vi oss inte särskilt mycket för att klara stenografin. Grabbigheten satte säkert en gräns för sekreterarambitionerna.

Alldeles enkelt var det inte att komma som 16-årig lantis till stan’. Jag tror att vi till en början var många som kände oss bortkomna. En del tog nästa buss tillbaka igen för att inte återkomma till gymnasiestudierna. Ändå tror jag att det var lättare för oss som gick ”på Handels”. En knapp majoritet av eleverna kom från landsbygden. Känslan av att läroverket var ”finare” var mycket stark.

Bostaden var ett särskilt kapitel. Jag var van vid trångboddhet hemifrån och reflekterade inte nämnvärt över det faktum att jag skulle dela rum med en för mig helt okänd person. Föräldrarna hade satt in en annons och slog till på första bästa svar, vilket var hos fru Risberg på Ringvägen 10. Som jag minns det var det två sängar och ett litet skrivbord. Rumskamraten gick på teknis och vi hade inte mycket gemensamt. Ventilationen var obefintlig och luften tung, kvävande och instängd när fru Risberg väckte oss med smörgåsar och te. Jag vantrivdes under den första terminen. Bussresorna hem på lördagseftermiddagarna var därför uppsluppna, medan söndagsreturerna dito med ankomst 20.00 var dämpade, tråkiga och sövande. Jag kan ännu känna söndagskvällarnas sötsura bussdofter blandade med motorns entoniga malande. Den gula farkosten förde oss fram och tillbaka mellan stad och land, men livet gick liksom på tomgång.

Det som emellertid rätade upp situationen var tre saker: lärarna, kamraterna och kunskapstörsten. Nya världar öppnade sig och gradvis vande jag mig vid det nya livet.

Elever från handelsgymnasiet och fackskolan fotograferade i ljushallen på Österängsskolan, troligen 1965.

Den första omvälvande upptäckten var att lärarna tog oss på allvar och bemötte oss med respekt. Plötsligt behandlades vi som vuxna och kände oss som sådana. Det gällde alla från den blide rektorn Bjarne Marken till den gåtfulle Bertil Löthgren, den eftertänksamme Sune Askaner, den vardagsnäre Ivan Olsson, den speedade Sture Stencil, den samhällsengagerade Karl-Erik Forsberg och den slängigt självironiska Kerstin Nilsson, andra inte att förglömma. Ibland gick kamratskapet kanske lite väl långt, som när Folke Lenz, som han själv uttryckte det, fraterniserade med eleverna. Det finns ett antal oförglömliga och oförklarliga händelseförlopp och minnesbilder från hans lägenhet på Fjällgatan till små utflykter i den jämtländska verkligheten. Hans lektioner var både rutinmässiga och oförutsägbara. Den intellektuella och spirituella briljansen blandades med grovkorniga frivoliteter.

Personligen var jag måttligt intresserad av kärnämnena. Distribution, rättskunskap, redovisning samt svensk, engelsk, tysk och fransk affärskorrespondens var milt uttryckt inga höjdare. Ibland, när jag blir i överkant cynisk, brukar jag säga att den enda behållningen från undervisningen på handelsgymnasiet var kunskaperna i maskinskrivning. Läraren Ingrid Sonnefeldts fingersättning sitter i ryggmärgen och den kunskapen har jag haft mycket stor nytta av.

Detta underbetyg åt skolan som helhet är dock djupt orättvist. Egentligen tyckte jag om tråkigheten och rutinerna. Glospluggande och verbböjning ingår fortfarande i mina vardagliga böjelser. Men det som kanske fascinerade och fängslade mig mest var den omvärldsorientering som lärarna uppmuntrande stod för och som kraftigt förstärktes genom umgänget i kamratkretsen. Några ögonblicksbilder är Sune Askaners veckoöversikter (vi elever uppmanades att läsa tidningar och återge händelserna) och Åke Hallstenssons återkommande munhuggning med Sture Nordqvist om bedömningen av Konjunkturinstitutets senaste kvartalsrapport.

De frön som såddes av lärarna vårdades och vattnades av oss elever. Tonåringar är sökande och nyfikna. Det ger mig anledning att återkomma till fritidens aktiviteter, som i sanningens namn inte var så många. Efter skolan gick jag till Lutherska Bönhuset på Gröngatan och intog en trerätters kupongmiddag för fyra kronor. Där hade jag sällskap av hammerdalingarna Sture Nilsson  och Carl-Axel Jacobsson, som blev mina första närmare bekantskaper på den nya skolan. Efteråt gick vi till länsbiblioteket och halvslumrade över LT och ÖP innan vi intog våra hyresrum.

- Brrr, som Ferlin skrev i en dikt om inneboendets fasa.

Och nu är både Sture och Carl-Axel borta.

Senare övergick vi till Lucullus matsalar, i trähuset en trappa upp där nuvarande Apoteket ligger. Lokalerna var sjabbiga och slitna, men även här fanns en trerätters utsökt middag till det facila priset av 3,90 kr, det vill säga i samma paritet som dagspriset på Villafranca. År 2004 kostade den halvtorra flaskan 48 kronor och hade enligt Systembolagets hemsida en jordig doft med ton av gråpäron.

Emellanåt sneglade vi förstås på flickor. Men det var inte så enkelt att tränga sig in i stadssocieteten. Vi hade bra kontakt, men det var inte min melodi att konversera i finsoffan och läppja på teblask.

Tidigt kom jag i kontakt med gymnasieföreningen Mercari, en invalsklubb för enbart män/killar/herrar. Det odemokratiska och frånstötande i detta urvalsförfarande ifrågasattes aldrig på den tiden, men i dag skulle jag inta en minst sagt skeptisk hållning. Icke desto mindre hävdar jag att denna förening betydde väldigt mycket för såväl enskilda individer som skolan som helhet. Föreningen var kort sagt samhällsnyttig.

Visst lärde vi oss att festa – en klubblokal i omedelbar anslutning till en av stadens mest frekventerade krogar (i Z-huset) var naturligtvis inte tillfällig – men samtidigt lärde vi oss förenings- och debatteknik på ett sätt som de flesta av oss har haft stor nytta av efteråt. Låt mig ge några exempel:

• För min del började EU-debatten på ett Mercari-sammanträde . Då handlade det om EEC och Efta. Något senare, i student-tentamen i engelska 1967 fick jag redogöra för skillnaden mellan dessa båda handelsorganisationer. Detta väckte ett stort intresse  hos censorn, den legendariske skol- och allmänpolitikern och tillika frisörmästaren, Nils H Lundgren. Långt senare, i slutet av 1980-talet, hade jag ett intressant samarbete med honom när det gällde att i Länstidningen beskriva den jämtländska arbetarrörelsens historia, men vår diskussion på engelska från 1967 kunde han inte erinra sig. Sedan dess har EU-frågan följt mig, både som reporter, ledarskribent, statstjänsteman och sakkunnig i Regeringskansliet, men fröet såddes i gymnasieföreningen Mercari.
• På den tiden hade vi uppläsningsaftnar och jag glömmer aldrig när Jan-Christer Persson läste ett avsnitt ur en Svitjod-bok, det vill säga den arkaiserande årskrönika som årligen sammanställdes av Gunnar Ericsson, bror till Astrid Lindgren, och den världsberömde tecknaren EWK, Ewert Karlsson.. När jag i början av 1970-talet läste nordiska språk vid Stockholms universitet, valde jag i min tvåbetygsuppsats att analysera ”Språk och stil i Svitjod”. Krönikorna finns kvar, med dedikation av författaren, som jag träffade vid ett flertal tillfällen.
• Ett av de första debattämnena när jag nyligen var invald i Mercari gällde Vietnam-kriget. Jag var sorgligt okunnig när dåvarande förste justitiarie (ordförande) Egon Jonsson, sedermera sjukvårdsprofessor, inledde debatten. För min del var detta uppvaknandets tid och ett viktigt bidrag till den personliga politiska positioneringen.

De exempel jag har nämnt handlar om de interna mötena. I övrigt arbetade förbundet väldigt utåtriktat. Vi uppmärksammade FN-dagen, vi delade ut stipendier, vi organiserade valvakor och vi arrangerade danser, både för gymnasiet och för allmänheten. I dag förs årligen debatter om gymnasieföreningarnas berättigande och verksamhet med anledning av diverse urartade händelser. Jag kan inte svara för hur det ser ut i dag, men i ett historiskt perspektiv bedömer jag Mercaris verksamhet som avgjort samhällsnyttig. Föreningens korta historia borde skrivas.

Jag började denna betraktelse med att blicka ut över Österängsskolan.  Själva huset är mig fortfarande likgiltigt, men min minnesbild är att gymnasietiden i Östersund utgjorde ett spännande samspel mellan elever, lärare och hemförhållanden. Så är det antagligen för varje generation, men själv är jag i den lyckliga omständigheten att jag inte har något annat att jämföra med än mitt eget 1960-tal.

Artikeln har tidigare publicerats (2005) i boken ”Gymnasieskolan i Östersund 1950-2000” med Sune Askaner som redaktör. I den här versionen är artikeln lätt redigerad och uppdaterad.

Skriv ut: