Gruvbrytning står mot rennäring.

Arbetstillfällen vägs mot förstörd miljö.

Och ortsbo står mot ortsbo.

Några är klart för, andra starkt emot. Många är osäkra och avvaktar mer information.

Uppfattningen om den stora nickelfyndigheten i Rönnbäck i Tärnafjällen skär rakt igenom samhället. En redan hårt prövad landsända står inför ännu en gigantisk utmaning.

- Det är klart att vi ska ha en gruva. Vi måste se möjligheten i detta projekt, säger Eva Helleberg, socialdemokratisk fritidspolitiker.

- Aldrig i livet. Det måste finnas alternativ, kontrar Marie Persson, egen företagare och initiativtagare till Facebook-gruppen ”Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen i Tärnaby”.

- Förödande för rennäringen, säger Inger-Ann Omma i Vapstens sameby.

De har alla rötter eller verksamhet i Björkvattsdalen. Eva bor redan i dalgången och Marie vill flytta dit från centralorten Tärnaby - förutsatt att det inte blir någon gruva. Inger-Ann Omma företräder Vapstens sameby, som bedriver rennäring i området.

Marie Persson blickar ut över sjön Gäutajaure och Ryfjället. Hon har rötter i det planerade gruvområdet och har ställt sig i spetsen för "Stoppa gruvan-kampanjen".

Eva Helleberg bor i Björkvattsdalen och är för gruvprojektet. "Vi måste se möjligheten i detta", säger hon.

Bakgrunden till den aktuella och delvis upprörda diskussionen i Tärna är att gruvföretaget Nickel Mountain Resources AB har hittat nickel i området runt Rönnbäck, cirka tre mil från Tärnaby. Än så länge rör det sig om tre fyndigheter: i Vinberget, på Rönnbäcksnäset och i Sundsberget.

Det handlar inte om några små smulor. Gruvföretaget räknar med investeringar på tolv miljarder kronor för en gruvdrift som beräknas pågå i 19 år. Målet är att få ut 25 000 ton nickel per år. Brytningen beräknas ge 350 direkta årsarbetstillfällen och ytterligare 250-400 indirekta jobb. Det krävs enorma investeringar och upprustning av de bedrövliga grusvägarna i området. En bieffekt kan vara att det även finns brytvärd järnmalm.

Dessa svindlande siffror låter för många som musik i en bygd tyngd av arbetslöshet och avfolkning.

 Till saken hör att området redan är starkt exploaterat genom de stora sjöregleringarna i början av 1960-talet. Hela gruvområdet ligger mitt i Gardikens väldiga vattenmagasin.

- Låt dom ta resten också, säger en uppgiven ortsbo.

Hon ger uttryck för den sorg och bitterhet som finns över den dämning som de uppfattar som en skövling och som tvingade folk att flytta på 1950-talet.

Andra tycker att nu får det vara nog.

- Den här bygden ska inte behöva tåla ännu ett jättelikt ingrepp i naturen, säger motståndarna.

 Till de senare hör Marie Persson. Vid ett informationsmöte i Tärnaby i april presenterade hon ett alternativ som fick applåder och orsakade ett och annat höjt ögonbryn.

- Vi kan inte bara säga nej, utan vi vill visa att bygden går att utveckla på annat sätt, säger hon.

Hennes funderingar har landat i projektet ”Aejlies”, en stor och långsiktig satsning för att lyfta och utveckla områdets och regionens samiska kultur och andra näringar. Aejlies betyder ”frisk, helig, sund” på sydsamiska. Marie ser Aejlies som ett led i Tärnabygdens strävan att utveckla besöks- och turistnäringen.

- Vi har en unik samisk historia och en stark nybyggartradition. Det bör vi lyfta fram i profileringen av området. Vi saknar ett kulturcentrum där man aktivt kan ta del av vår enorma kulturskatt, säger hon.

Projektet är ännu bara på idéstadiet. Nästa steg är att göra en förstudie och söka finansiering.

 Eva Helleberg, Övre Björknäs, Björkvattnet, ser för sin del gruvan som en möjlighet att utveckla bygden.

- Vi måste leva oavsett om vi får en gruva eller inte. Hoten mot den här dalgången ligger närmare än gruvbrytningen, understryker hon.

- Byarna växer igen, husen är tomma och vägen bedrövlig.

Hon och andra har bildat en byutvecklingsgrupp som tar fram underlag för att belysa förändringarna. I byarna från Virisen och upp till Tärnamo bor 80 personer. Medelådern är 53,3 år och befolkningskurvan pekar ständigt neråt.  

- Om det kommer ny verksamhet vet vi att det blir fler jobb. Bara för att man tillhör ett urfolk behöver man inte alltid säga nej. Jag tror att de flesta är öppna för en gruva, men människor reagerar alltid negativt inför förändringar, säger hon.

Hon tycker att det är osolidariskt att andra länder med sämre arbetsvillkor och miljölagar ska ta ansvaret.

- Det är bara att se sig omkring hur mycket vi använder olika metaller. Avstå från det då! är hennes uppmaning till motståndarna.

Ser du inga risker med gruvbrytningen?

- Nej. Det är spännande att se samhället förändras. Om gruvan kommer ska vi se till att bli delaktiga och få ut så mycket som möjligt. Vi måste tala om vad vi vill och vi måste ställa krav.

 Som exempel på projekt som på senare tid har skapat arbete i bygden nämner Eva Helleberg renoveringen av Gejmåns kraftstation och minikraftverket i Abelvattnet.

Ingreppen i det området är å andra sidan exempel på verksamhet som har försvårat för rennäringen.

- Områden som redan är hårt exploaterade löper större risk att ytterligare exploateras. Det är ohållbart, säger Inger-Ann Omma.

Gruvan i Rönnbäck utgör ännu ett hot. Samebyn försöker på olika sätt protestera mot gruvplanerna.

- Den ligger i våra åretrunt-marker. Gruvan försvårar renarnas naturliga strövning mellan Gardfjället och området väster om Rönnbäck. Det var svårt redan när området var opåverkat. Det blev ännu värre efter sjöregleringen och nu blir det ytterligare hinder, säger Inger-Ann Omma.

Kanske kan man beskriva det som att renarna ska passera ett nålsöga. Resultatet kan bli att renarna i stället sprider sig ner mot Vilhemina norra sameby, med de följder det innebär.

- Kalvmärkning och renskiljning påverkas negativt, säger hon och är kritisk mot att ingen har ett helhetsperspektiv på alla intrång som påverkar renskötseln.

- Det borde vara en uppgift för Sametinget, fastslår hon.

 I Tärnaby centrum driver Helena Nilsson den samiska konsthantverksbutiken Trolltrumman och Målarmästarns butik.

- Spontant känner jag stark oro för de negativa miljökonsekvenser som gruvan kan komma att medföra. Det är en stor och komplex fråga som är svår att överblicka. Jag vill ha garantier till följd av ett ingrepp som är jättestort och samtidigt kortsiktigt, sammanfattar hon sin reaktion på gruvplanerna.

"Vi lever i ett konsumtionssamhälle och måste fundera över andra möjligheter än stora naturingrepp", säger Helena Nilsson, Tärnaby..

Frågorna är fortfarande många. Vad kommer att hända med miljön? Hur ser det ut om 20 år när exploateringen är över? Blir det verkligen ortsbor och lokala företag som får jobb?

Opinionen är svårbedömd. Gruvan har både anhängare och motståndare. Marie Perssons Facebook-grupp har för närvarande 534 medlemmar. Motgruppen, ”Vi som vill få gruva i Rönnbäck, Tärnaby”, har i dag 267 medlemmar under mottot ”Vi som föredrar stora maskiner och att gräva guld än att gå och plocka svamp…”.

- Det är mest folk som inte bor på orten som är emot, hävdar Eva Helleberg.

Medlemsantalet i de båda grupperna kanske inte säger så mycket. Lokala politiker av alla kulörer förefaller dock vara gruvvänliga, åtminstone att döma av mötet i Tärnaby i april.

- Vi vill ha en miljögruva, sa oppositionsrådet (S) Karin Malmfjord.

I själva byn Rönnbäck finns tre bofasta personer. Det är oklart hur deras fastigheter kommer att påverkas av gruvan

Ännu kommer det att finnas tid att fördjupa sig i frågan. Gruvbolaget ska göra två genomförbarhetsstudier till en kostnad av cirka 700 miljoner kronor. En miljökonsekvensbeskrivning (MKB) ska genomföras innan slutgiltiga beslut ska fattas. Enligt planen ska produktionen komma igång år 2016.

Knut Persson i Lövlund är granne med den planerade gruvan och bestämd motståndare.

Artikeln är även publicerad i tidningen Samefolket, nr 5/2011

Skriv ut: