Ivar Lo Johansson (1901-1990) är en av de stora svenska författarna under 1900-talet. Hans produktion är mycket omfattande. Mest känd blev han för sina skildringar av statarnas villkor.

Händelserna i hans uppmärksammade debutroman 1932 utspelar sig emellertid på en helt annan plats, nämligen på en idyllisk fäbodvall i Tjärnboviken nära Krångede.

Där bodde han sommaren 1927 tillsammans med Maria Nordberg (1887-1969), förebilden till Måna i romanen Måna är död . Vännerna och Ivar Lo kallade henne Macka.

Bakgrunden var att Ivar Lo och Maria 1927 hade inlett ett intensivt kärleksförhållande. Hans egna planer var att åka till England i april samma år för att fortsätta med sin ambitiösa plan att skriva om arbetarna i alla jordens länder. Det var ingen liten målsättning!

För första gången erfor jag svartsjuka mot ett landskap, skriver Ivar Lo i Måna är död. I denna idyll bodde de sommaren 1927. Foto: Selim Sundin

Maria övertalade honom att skjuta upp resplanerna. Hon skulle få bo gratis på fäbodvallen hela sommaren. Hon kände sig hemma i Ragunda, där hon hade släkt och vänner. Så här berättar Ivar Lo Johansson i memoarboken Asfalt :

” Hon beskrev en plats är hon bott en sommar förut. Det var älven med forsen där vattnet skummade och dånade. Det var folket i stugorna, de oförvägna flottarna, men också de gamla vänliga gubbarna och gummorna. För första gången erfor jag svartsjuka mot ett landskap som hon tycktes bedra mig med.”

Han var inte lätt att övertala. Det krävdes både hot och böner innan han gav med sig, ytterst för att han inte ville lämna Maria ensam i detta lockande landskap, som han såg som en motståndare:

”Det var dalgången med fors och berg som förvandlats till min rival, en skön och svårövervinnlig älskare…”

England och alla andra länder fick vänta. Nu var det Tjärnboviken som gällde. I Asfalt fortsätter han skildringen så här:

” I slutet av maj reste vi med tåget som mellan de första vårblommorna invid bankanten efter en lång dags färd förde oss upp till Ragunda i Jämtland. Vi övernattade i Hammarstrand för att på morgonen fortsätta med postbussen till själva fäbodvallen.

Platsen hette Tjärnviksbodarna och låg vid änden av en liten tjärn som stod i förbindelse med sjön Gesunden. Sjön i sin tur var en utvikning, ett slags vattensäck vid Indalsälven med Krångedeforsarna.

En bonde, Erik Gisslén i byn Överböle, hade gjort stugan på den sen några år oanvända fäbodvallen fin åt oss. De första dagarna gick vi omkring och såg på allt och var överväldigade. Vi lät oss ros över älven med den strida forsen tätt nedanför, och jag fick lära känna Mackas många vänner på andra sidan. Det var folk som efter älven och vattnet hette något på Gissler eller Gisslén, Edholm, Edin, Ledin, Viklund, Vikström, Vikholm. Jag fick lära känna flottarna. Nästan alla männen i den yngre generationen var starka och vackra med stolt gång, medan de äldre satt värkbrutna vid sina köksbord eller låt till sängs inne i stugornas gömslen. Om männen var ståtliga att se på så var istället deras kvinnor utslitna, tandlösa redan i unga år, med av reumatismen förvridna lemmar.

Jag inredde åt mig den äldsta, halvförfallna stugan på vallen, som jag tog som mitt arbetsrum, och jag försökte skriva på mitt livs bok, men jag höll samtidigt på att förgås av ängslan för att Macka kunde ha det långsamt i ensamheten. Jag överfölls av svartsjuka både mot landskapet och mot flottarna som hon sökte sig till i brist på sällskap. Det var mot flottarna som kollektiv som min svartsjuka riktades, och inte mot en enskild av dem, som jag senare beskrev det i romanen Måna är död.” (ur Asfalt , 1979, sid. 389-390).

* * *

Någon bok blev aldrig skriven den sommaren. Under några år därefter levde paret i ett förhållande som präglades av ständiga slitningar, våldsamma känslostormar, försiktiga närmanden och glödande svartsjuka. Maria bodde kvar i ett litet hus i Krångede medan Ivar Lo gav sig i kast med sitt författarskap. De behöll kontakterna, utväxlade brev och träffades ibland. 1930 besökte Ivar Lo henne i Krångede, men samma år var brytningen ett faktum. 1931 flyttade hon till ett ”hönshus” i Ammer. Och när boken Måna är död kom ut 1932 blev det en chock för henne. Plötsligt var hon huvudperson i en bok som utspelar sig på den fäbodvall där de hade bott fem år tidigare.  Uppenbarligen var hon helt omedveten om att Ivar Lo hade använt deras förhållande i skildringen. I romanen tar han livet av henne, men den 27 november kl. 14.10 skickar hon ett telegram till honom från Hammarstrand med följande ord:

måna lever

ragnar flottarna

Efter brytningen följde de på olika sätt varandras fortsatta liv ända fram till hennes död 1969, men de träffades aldrig mer. Bådas stoft vilar nu i en minneslund på Skogskyrkogården i Stockholm.

* * *

Berättelsen om Ivar Lo, Maria och Ragundadalen är numera en del av svensk litteraturhistoria. Hans författarskap har varit föremål för otaliga analyser i doktorsavhandlingar och andra litteraturvetenskapliga verk. Det gäller inte minst debutromanen Måna är död . Men vem var egentligen Maria Nordberg, romanens Måna?

Ivar Lo har själv beskrivit sin kärlek och mötet med henne i boken Asfalt . Den bilden kompletteras av Margareta Wersäll i boken Ivar Lo-Johansson och kärleken – kvinnorna i hans liv och verk, 2010.

Maria var född i Timrå 1887, dotter till Olivia Margareta Almqvist och bokhållaren Konrad Nordberg. Hon var således 14 år äldre än Ivar Lo. Hon bodde senare i Sundsvall och Stockholm och hade enligt egen utsago varit dansös i Berlin hos den kände teaterdirektören Max Reinhardt. Första gången Maria och Ivar Lo träffades var på en privat tillställning där hon sjöng, förstrött och drömmande. Hon gjorde ett omedelbart intryckt på författaren:

- Jag såg på henne som en företeelse från en främmande värld, skriver han i Asfalt .

En gren av hennes släkt kom från Jämtland – därav kopplingen till Ragunda. I Asfalt  skriver han att hon var ”av Ehingersläkten”.

* * *

Av en ren händelse kom jag själv i kontakt med en intressant detalj från deras tid i Tjärnboviken. När jag jobbade som LT:s lokalredaktör i Hammarstrand stötte jag ofta på en kvinna som hette Ebba Edström. Året var 1979. Hon gick där med sina kassar längs Centralgatan, en känd profil och något av en bohem i den östjämtska centralorten.

En dag bjöd hon hem mig till sin lilla pensionärslägenhet på Kornvägen. Hon ville visa mig något.  När jag kom in i lägenheten möttes jag av en syn som närmast påminde om en överlastad loppmarknad. Alla ägodelar var framme och täckte golv, stolar, bord och sängar. Antagligen höll hon på med en ständigt pågående utstädning. Kanske bevittnade jag en summering av ett långt liv. Hon visade mig än det ena och än det andra. Skälet till att hon hade bjudit in mig har jag glömt, men plötsligt fick jag syn på ett föremål som väckte mitt intresse – en bok med handgjorda pärmar av näver.

- Den där har Ivar Lo-Johansson bundit in, sa Ebba, liksom i förbigående.

Jag häpnade.

- Förlåt? Vad sa du?

Då började Ebba berätta om Maria och Ivar Lo och deras vistelse i Tjärnboviken i Krångede. Ebba kände Maria Nordberg mycket väl.

- Hur vore det om du kunde binda in en bok i näver? frågade hon. Går det? Måna kommer med förslaget och den inbundna boken spelare en viktig roll i handlingen i Måna är död. Så här såg boken ut i verkligheten.

Jag tittade i boken och började förnimma en fläkt av svensk litteraturhistoria. På försättsbladet hade Ivar Lo Johansson mycket riktigt skrivit: ”Bunden i dröm och näver av Ivar Lo-Johansson, bokbindare, sommaren 1927”.

Boken som han kärleksfullt hade bundit in var en häftad upplaga av Dan Anderssons Visor och ballader.   Eftersom både Ivar Lo och Dan Andersson tillhör mina favoritförfattare var det med stor andakt jag bläddrade i boken och försiktigt lät fingrarna löpa längs det vackra näveromslaget. Exakt denna bok i näver spelar en viktig roll i Måna är död.  Där slits den sönder i en svartsjukescen. Men det var bara i dikten. Bevisligen fanns boken kvar i verkligheten.

Ebba Edström var bekant med Maria Nordberg. De brevväxlade fram till Marias död 1969. En gåva till Ebba från Maria var den bok som Ivar Lo hade bundit in. Nu finns den på Ivar Lo-museet i Stockholm.

* * *

Måna, det vill säga Maria, var inte heller död. Hon behöll kontakten med Ragunda och brevväxlade med Ebba i många år. Minnet av Maria levde kvar bland många människor långt efter det att både hon och Ivar Lo hade lämnat Ragundadalen.

Hon beskrevs som en fängslande personlighet och något av en främmande exotisk fågel i dessa trakter.

- Hon var en annorlunda människa, berättade Ebba Edström för mig 1979.

- Hon hade en mjuk, fascinerande röst. Ingen kunde läsa Karlfeldts dikt Jungfru Maria som hon.

Ebba berättade vidare att Maria hade fått en päls av Ivar Lo. Den tog hon som en trollmantel över axlarna och dansade för Ebba och hennes barn så att det var fullständigt fascinerade. Trollens dans av Grieg och vilda zigenardanser stod på repertoaren. Då hade hon en svart klänning och en turban med ett smycke.

Ebba visade mig flera teckningar som Maria hade gjort. Hon var särskilt förtjust i madonnebilder och motiv med katolsk anknytning. Samma typ av teckningar skickade hon även till Ivar Lo Johansson.

- Det var madonnor eller teckningar föreställande Fransiscus som matade fåglar eller en man som skulle föreställa Jesus, berättar han i boken Asfalt.

En annan framliden Ragundabo som mindes Macka väl var Helen Wikström, Ammer.

- Hon var som ett andeväsen, en älva som hade förirrat sig in i vårt kök, berättade hon i ett samtal med mig 1979.

Både Helen och Ebba hävdade att Maria var arg på Ivar Lo. Hon tyckte att hon blev skandaliserad i boken.

- Men tänk vilken stilig död du fick, brukade jag säga till henne, sa Ebba.

I breven till Ebba nämnde Maria ibland Ivar Lo, men det var aldrig i några smickrande ordalag, utan det skedde snarast bittert och förgrämt. Följande skrev hon den femte september 1968 – året innan hon dog:

”Få se nu om Lo-Johansson kommer med någon ny skitbok i höst och om Måna ska förekomma i den. Ska hon aldrig få ro i sin grav. Han har förstås gubbsjuka och så har rikedomen och berömmelsen stigit honom åt huvudet. Nu ska jag också skriva en bok som ska heta Johansson är död…men jorden har nog dynga på sig – förstår inte att den orkar snurra – så jag låter nog bli.”

Till saken hör att Ivar Lo-Johansson 1966 hade gett ut boken Astronomens hus,  som har betecknats som något av en kommenterad utgåva till Måna är död . Än en gång revs såren upp för Maria.

Breven till Ebba från Maria utgjorde en gripande läsning om sorger och glädjeämnen. Alla brev genomsyrades av en längtan till Ragunda. Skriv! Kom! Skriv! var hennes stående slutord i breven. Hon beskrev sin längtan och oro och uppfattade sig själv som ”opraktisk, dum, hjälplös och vimsig”.

Under resten av sitt liv levde hon uppenbarligen ett kringflackande, oroligt och sömnlöst liv. Ibland bodde hon i Krångede, ibland på olika pensionat i Stockholm och andra orter, ibland utomlands. 1951 flyttade hon in i en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Därefter återvände hon aldrig till Ragunda. Bostaden i Stockholm hade hon fått av sin tidigare make, DN-journalisten Sigfrid Bergh.

- Hennes brev är sorglig läsning, de vittnar om tröstlöshet, rädsla, ekonomiskt trassel, skriver Margareta Wersäll i sin bok.

Denna bild bekräftas i Marias brev till Ebba Edström:

”Jag har ingen TV, ingen radio, inga blommor, inget linne, inga pengar. Telefon har jag… Jag lever ett luffarliv mitt i den fina, moderna, kapitalistiska huvudstaden. Jag är bortbjuden ibland och har alltid samma klänning – sätter bara näsan i vädret, deklamerar, diskuterar, dansar en liten egyptisk dans nån gång, när dom begär en sådan, lufsar sen hem till min obotliga ensamhet, tar mina sömntabletter, läser lite innan sömmen kommer och vaknar till ny ensamhet och ångest och ängslan, känner efter om skelettet håller för nya vandringar och städning och stök.

Även Ivar Lo var medveten om hennes oro och rastlöshet. Trots att de aldrig träffades höll han sig underrättad om hennes liv. Han bistod henne även med pengar. I Asfalt sammanfattar han deras kärleksförbindelse på följande sätt:

”De sista arton åren återvände Macka aldrig till Krångede med forsen, som då hade blivit tämjd av dammarna till ett kraftverk. Hon blev stadsbo. Hon levde bland bohemerna i Stockholm fast hon var motsatsen till en bohem och fast det var motsatsen till ett oregelbundet och sorgfritt liv.

Då och då hörde jag berättas om henne. Hon överraskade och roade och trollband fortfarande dem hon träffade då hon dansade, deklamerade, sjöng och hon vill inbilla sig själv att livet liksom konsten var en ”l’art pour l’art”.

Macka var åtskilliga år äldre än jag. Människolivet var utstakat och grymt. Hon blev till slut en liten gumma men fortfarande orolig och stadd på vandring och tycktes aldrig få frid i sin själ.” Ur Asfalt , sid. 463)

Maria Nordberg var Lo-Johanssons stora kärlek, men passionsdramat var svårhanterligt och han valde författarskapet framför kärleken.

Historien om boken i näver tar emellertid inte slut där. En dotter till Ebba Edström, Ann-Marie Näsén, har ärvt boken efter sin mor, Ebba Edström. Hon hade i sin tur fått den av Maria Nordberg. Nu har Ann-Marie skänkt boken till Ivar Lo-sällskapet, som förvarar den i sitt museum, som utgörs av Ivar Lo-Johanssons gamla arbetslägenhet på Bastugatan 21  i Stockholm.

* * *

Ragunda är för övrigt inte den enda del av Jämtland som har skildrats av Ivar Lo-Johansson. 1953 utkom Gårdfarihandlaren,  en av hans många självbiografiska böcker. Flera både dråpliga och sorglustiga kapitel handlar om hans arbete som dräng på en gård i Orrviken under några sommarveckor i slutet av 1910-talet. Bodil Malmsten, själv bördig från Jämtland, anknöt till denna vistelse när hon år 2006 mottog Ivar Lo-priset.

- Där jag var barn i en by i Norrlands inland och fjälltrakter läste alla Gårdfarihandlaren  av Ivar Lo, sa hon i sitt tacktal.

En jämtlandsförfattare som Ivar Lo beundrade mycket var Gustav Hedenvind-Eriksson, bördig från Gubbhögen, Alanäs, i Strömsunds kommun. Ivar Lo har utförligt porträtterat honom i boken Asfalt . Han betraktade Hedenvind som en av de två ”grindstolparna” i den tidiga svenska arbetarlitteraturen. Den andre var Martin Koch.

* * *

Men åter till Ragunda. En dag i mitten av 1980-talet blev jag kontaktad av kulturarbetaren och eldsjälen Niklas Lindberg, Krokom. Han var gift med en flicka från Bölestrand, Inga-Lill Sandström, och kände mycket väl till fäbodvallen i Tjärnboviken.

- Du, sa han, jag har pratat med Ivar Lo. Jag har bjudit hit honom. Vi ska vandra längs Månas stigar, sa han. Du och jag och Ivar Lo.

Jag blev förstås eld och lågor. Vilken grej, som det brukar heta på tidningsspråk.

- Är det verkligen säkert att han kommer? undrade jag.

- Han är klart intresserad, men vi har inte bestämt när, var Niklas besked.

Tyvärr rann det hela ut i sanden.

Några år senare, 1989, tog Per Bergvall kontakt med Ivar Lo för Ragunda hembygdförenings räkning. Ivar Lo fick en årgång av Ravund och ombads skriva något om sin vistelse i Ragunda 1927.

- Vi fick ett artigt svar där han tackade för Ravund. Han ville inte medverka, utan skrev att romanen om Måna fick bli ett vackert minne i det förgångnas arkiv och stanna vid det, berättar Per Bergvall.

Det kan passa bra att avrunda denna lilla berättelse om Ivar Lo, Ragunda och Jämtland med dikten ”På Månas stigar”, publicerad i romanen Måna är död och influerad av naturen runt Tjärnboviken:

Jag såg som ett moln som sakta strök

utefter myren där porsen rök

av vinddriven längtan, av sjuk melodi

av något med galenskapsskönheten i.

Jag tänkte: Det var väl Månas steg

från söder till norr på sin vanliga stig

men myren låg öde och skogen teg

och molnet det fladdrade långt ifrån mig.

I min ägo har jag ett slitet, häftat exemplar av Måna är död  från en Folket i Bild-upplaga 1944. Av försättsbladet framgår att detta är tredje upplagan och att boken sedan 1932 hade kommit ut i hela 97.000 exemplar. I förordet berättar Ivar Lo att boken skrevs 1928-29 i ett litet värdshus i en förstad till Paris. Nu var han således långt från Tjärnboviken. Mycket tydligt fastslår han att boken är ”en kärleksroman, skriven i kärlek.”

Det är förstås Maria Nordberg han syftar på, men samtidigt rådet det ingen tvekan om att han hade fäst sig vid naturen och människorna i Ragundadalen.

- Vi talade oftare om dalen där uppe i Norrland, skriver han på ett ställe i Måna är död.

Birger Ekerlid

 Artikeln om Ivar Lo och Macka finns publicerad i Ravund, Ragunda hembygdsförenings årsskrift 2011.

Skriv ut: