Ångaren Thomée har vaggat fram på Storsjön sedan 1880 och är därmed ett av Sveriges äldsta ångfartyg i drift. Nu är verksamheten hotad, eftersom den ingår i ett kommunalt sparbeting. Sista ordet lär dock inte vara sagt, åtminstone inte att döma av alla upprörda röster i Länstidningen  och Östersunds-Posten i dag.

Varför är en gammal ångbåt så viktig kan man fråga sig?

Det är inte bara så att båten i sig är en liten attraktion från det förflutna eller att den ses som en klenod eller ett smycke i Storsjön, vacker att se på och ljuvlig att lyssna till. Ljudet från ångvisslan skapar en speciell stämning.

Båtarna i Storsjön gick i linjetrafik men användes även för så kallade lustresor!

Framför allt tycker jag att man ska se på Thomée som en viktig länk till vår kännedom om staden Östersunds historia. Thomée är en påminnelse om hamnens dominerande och centrala betydelse i det tidiga Östersund. Thomée var inte ensam. Den imponerande Storsjöflottan bestod av ångare som Bergsviken, Framåt, Trafik, Östersund, Odin, Idog, Öring, Tor och Birger.

Hamnen i Östersund knöt ihop trafiken från 16 socknar runt Storsjön; här rörde sig gods och människor i en omfattning som vi i dag har svårt att föreställa oss. Thomée går visserligen inte längre i linjetrafik, men ångaren är onekligen den sista levande länken till de kommunikationer som på sin tid var oumbärliga och som i sig var en förutsättning för Östersunds tillväxt och framtid.

Så här kunde det se ut när Östersunds hamn var navet i ångbåtstrafiken runt Storsjön. Här är det ångaren Trafik som har lagt till.

För mig var det naturligt att ”åka” med ångaren Thomée i boken Separatorn, som utspelar sig i Östersund kring förrförra sekelskiftet. Båttrafiken spelar en viss roll i boken, bland annat i det avsnitt som återges här:

”Ångvisslan tjuter och de går ombord tillsammans med tillfälliga turister, välklädda borgare och förväntansfulla barn. Landgången dras in och med fem ljudliga puffar rök kungör Thomée att hon tänker sätta sig i rörelse. De passerar klockstapeln vid Frösö sinnessjukhus och går in i Vallsundet. Allt verkar så mycket större än där hemma – gårdarna, ängarna, sjön, skogarna. Husen hemma ter sig som kojor, åkerlapparna som frimärken. När hon ser de snöstrimmiga Oviksfjällen får hon plötsligt hemlängtan. Hon tänker att det är flera månader sedan de sist var tillsammans och att det har gått fyra år sedan de träffades för första gången. Under dessa år har han kommit och gått; stunderna de har kunnat vara tillsammans har egentligen varit väldigt få och kortvariga. Långa perioder var han som uppslukad av jorden, men han kom alltid tillbaka med sitt breda leende och med nya förklaringar, påhitt och förslag. Ibland hade han pengar, ibland inte.

- Det är konjunkturerna, förklarade han.

Därpå följde alltid en trist redogörelse för utvecklingen inom separatorindustrin.

Oavsett om det var förkrigstid, krig eller efterkrig var det något som inte ville stämma. Under kriget gick det inte att sälja några separatorer utrikes.

- Men du säljer väl inget utomlands?

- Nej, men finns det ingen efterfrågan blir det heller ingen tillverkning och utveckling. Då har jag inget att sälja. Det är helheten som räknas. Kriget gör folk ängsliga.

- Nu är ju kriget slut.

- Ja, men nu sjunker priserna inom jordbruket. Då blir bönderna försiktiga igen och vill inte köpa separatorer. Det råder efterkrigsdepression, förstår du.

- Ja, ja, det är alltid något med kriget och konjunkturerna, men det viktiga för mig är att du är tillbaka. Hur länge stannar du?

Så där kunde de hålla på och smågnabbas. Ibland visste hon inte riktigt vad hon skulle tro. Hon visste att han festade ibland, men han såg alltid till att hålla sig nykter när han kom hem till henne.

När hon nu är i hans närhet och båten tuffar fram på den spegelblanka Storsjön vill hon helst bara frossa i gemensamma minnen, upplevelser och känslor. Hon vill vara lycklig och tänka bort månader av rastlös och grubblande längtan, morgonens nedstämda möte i Saluhallen och den kväll som ska komma med nya möten och anspänningar.

Hon vill ha honom för sig själv och hon vill vara glad.

- Minns du hur förvånad pappa blev när du erbjöd dig att stanna över sommaren och hjälpa till på gården?

Ja, han minns.

* * *

Nora tänker på allt detta när Thomée rytmiskt vaggande går in i Kjalmarsundet, som omges av Bynäset och Andersön. Snart är de ute på Storsjöflaket – en ocean tycks det – och långt där borta skymtar de Åreskutan. En lustresa är det, men mer orolig än vilsam.

- Hur ska det gå för oss? Vad ska det bli av oss? Hur tänker du egentligen?

Han ser henne djupt i ögonen och dröjer med svaret.

- Du tänker på pappa och mötet ikväll.

- Inte bara det. Vad ska vi leva av? Var ska vi bo? Ska vi ha barn?

- Affärerna kommer att gå bättre. Alla tror på en kraftig uppgång för handseparatorer. Det ser ljusare ut än på mycket länge.

- Så du ska fortsätta att flacka omkring som en annan nomad?

- Vad har jag för alternativ? Det är mitt levebröd.

- Jag vet inte om jag vill ha det på det sättet. Vi har inte ens någonstans att bo.

- Vi skaffar oss en bostad i Östersund. Jag kan göra mina resor därifrån.

- Jag vill inte bo ensam.

- Nu när det blir bättre tider kan jag vara hemma oftare.

- Du inbillar dig. Gud vet förresten vad du gör på dina resor.

- Jag ska vara så ordentlig och skötsam.

- Det är inte bara det. Dina föräldrar kanske inte godtar mig.

- Varför skulle de inte göra det?

- Det finns många som inte kan fördra lappar.

- Pappa har ett kristet sinnelag. Åtminstone tror han det.

- Det behöver inte betyda någonting.

- Vad ska han kunna göra? Jag älskar dig.

- Du är så godtrogen, Filip. Jag kommer från fattiga förhållanden och har i stort sett inte mer än kläderna jag går i. Du är studerad och kommer från en fin familj.

- Det enda som betyder något är att jag älskar dig.

- Det kanske inte förändrar något. Det kommer ändå inte att gå an.

- Det är klart att det går an. Förresten är vi inte så fina som du tror. Far och mor kommer också från enkla förhållanden.

- Vi får väl se vad som händer ikväll. Jag har mina onda aningar. Jag är så nervös.

Lustturen går mot sitt slut. De lämnar ångbåten och har ännu någon timme på sig. De går en stund längs hamnen och följer sedan långsamt Södra Nygränd upp mot Nytorget förbi Godtemplarhuset.”

Skriv ut: