• Vattenkraften skapade jobb i Tärna och energi åt Sverige. Men stora naturvärden fick offras och människor tvingades flytta.
• LT har vandrat längs de överdämda stränderna och talat med människorna som lever i bakvattnet av de stora sjöregleringarna.

 Det sista mor Inga ville göra var att vitmåla stugknutarna.

- Vi ska lämna våra hem med hedern i behåll, sa hon.

Hon var gammal, krokig, fårad och söndervärkt. Målningen var överflödig och meningslös, för huset skulle rivas och ägorna dämmas över.

Men hon ville att huset skulle vara fint innan det utplånades.

Inga Johanssons stuga vid sjön Sejmajaure. På andra sidan sjön gick vägen till Rönnbäck och Tärnaby. Där finns fortfarande Voijtjajaure kapell.

~

Denna ögonblicksbild från slutet av 1950-talet säger något om den vanmakt och oro som under många år gastkramade en hel dalgång.

Sejmajaures vatten skulle bli energi.

Då ingick inte bara den sjö hon levde vid och var beroende av, utan till Gardikens dämningsområde hör en rad sjöar i nedre Björkvattsdalen i Tärnaområdet i Storumans kommun.

Dessa sjöar skulle förvandlas till en enda och bli Sveriges nionde största vattenmagasin. Jord och skog sattes under vatten.

Men först ville mor Inga vitmåla stugknutarna. Ännu återstod några år innan exploateringen av vattendragen i Tärna skulle fullbordas.

~

Detta handlar om en klassisk konflikt mellan sysselsättning och miljö, mellan naturvärden och energi, mellan bondesamhälle och industri.

En dalgång skulle offras och en grupp människor kom i kläm i skarven mellan den gamla självhushållningen och det moderna konsumtionssamhället.

Det var en ojämn dragkamp och det blev ett oroligt 1950-tal, som präglades av uppbrott och kostymklädda ”vattufallsgubbar”. De förhandlade och satte ut käppar i markerna. Snart skulle det börja ryka längs stränderna.

Vad tänkte och kände människorna? Kan man dra någon slutsats av denna naturkatastrof mer än 30 år efteråt?

Stoltheten och vanmakten kan som i mor Ingas fall uttryckas med en burk vit färg, men hela denna väldiga omvandling av ett landskap sätter fortfarande sin prägel på Tärnabygden. På gott och på ont.

~

En höstdag 1993 står jag med Ragnhild Persson överst i gärdet på det som en gång var mor Ingas marker. Kvar finns en liten kil ängsmark och rester av förfallna gärdesgårdar. Nu står sjön över det gamla hemmanet, men under vårens lågvatten kommer de gamla husgrunderna fram. Några vitmålade husknutar syns inte till. Skillnaden mellan hög- och lågvatten kan vara upp till 20 meter.

- Det var en knepig och overklig tid, säger Ragnhild.

Hon var i 20-årsåldern i uppbrottets tid. Vi går några kilometer längs de igenvuxna stigarna ner till hennes gamla hem i ”Bohmansviken”. Hon pekar:

- Där låg huset. Nu går vattnet en meter över skorstenen.

Ragnhild Persson vid sitt gamla hem i Bohmansviken. Nu går vattnet en meter "över skorstenen". I bakgrunden Lövfjället.

~

Ragnhild är en av många som fortfarande bearbetar känslorna av den tvångsförflyttning som ägde rum. Hon skulle vilja ha dämningen ogjord.

- Jag är en oflyttbar människa och skulle ha försökt att klamra mig kvar.

Men den odlade jorden är borta och det en gång fantastiska fisket är skadat.

Det tillhör historiens ironi att det var just detta område som först lockade Tärnas nybyggare i början av 1800-talet. I Tärnas ”kornbod” var marken bördig och klimatet extra varmt. Där kunde de första nybyggarna visa att det gick att bärga sju skrindor hö för att föda en ko över vintern. Många samer slog sig ner som nybyggare i Björkvattsdalen. Antingen övergav de renskötseln eller också försökte de kombinera renskötsel med jordbruk i detta gamla samiska kärnområde.

~

Ragnhild blev på sätt och vis kvar i alla fall, tillsammans med maken Hilding Persson i byn Lövlund på andra sidan sjön. I de berörda byarna i nedre Björkvattsdalen finns i dag knappt 30 bofasta personer. När fastigheterna började lösas in fanns 169 boende i området.

Några bet sig fast vid stränderna och byggde nytt ovanför dämningsgränsen. Andra flyttade till Tärnaby och en del flydde till Västerbottens kustland eller södra Sverige.

- Jag tycker mest synd om de som efteråt kände sig rotlösa, berättar Ragnhild.

Hon är inte bitter, men tycker att det hela kunde ha skötts på ett betydligt bättre sätt. Det var en krass förhandling om kronor och ören. Människor var utelämnade åt sin egen oro och förhandlarnas professionalism.

Hilding och Ragnhild Persson vid västa änden av Sejmajaure. I bakgrunden det aktuella gruvområdet och längre bort Gardfjället.

~

I da skulle en liknande process inte gå lika tyst och smärtfritt. Vindelälven blev några år senare en riksfråga, men nedre Björkvattsdalen dränktes mer eller mindre i tysthet.

- Då beskrevs det som en välgärning för befolkningen, berättar Alf Jonsson, född i Nedre Björknäs men numera bosatt i Rörvattnet i Föllinge.

Själv har han jobbat som vattenrallare i hela sitt liv.

- Vattenkraften är ett måste med det energibehov vi har i dag, men nog sved det hos de gamla som hade odlat allt med hacka och spade.

En nybyggare i Björknäs 1993! Alf Jonsson fick själv jobb åt Vattenfall och här bygger han ett hus i sin gamla hemby.

~

Det var till att finna sig i utvecklingen. Svedan kan hans mor Anna Jonsson, 78 år, vittna om. Hon valde att bygga nytt en bit upp i skogen.

- Vart skulle jag ta vägen? Det var så svårt att det inte går att beskriva med ord. Vi bodde så vackert tidigare, men det var ett elände att flytta hit opp i skogen. Om vi ändå hade fått bo kvar, suckar hon.

Utsikten över sjön och Gardfjället är bedövande vacker. På vintern är det som ett julkortsmotiv när solen knappt orkar vandra över den karakteristiska fjällryggen. Men på våren är stränderna dyiga och gyttjiga och de gamla husgrunderna sticker upp och vittnar om en förgången tid. Fisket betraktar de som förstört.

Helge Fredriksson, överdämd i Rönnbäck, sammanbor med Anna Jonsson. Han saknar djupt det gamla livet och den gamla dalgången.

- Människorna här är jordbundna och känsliga för flyttning. Men allt försvinner i dunkel när åren går, filosoferar han.

Helge Fredriksson blev överdämd i Rönnbäck och bosatte sig sedan i Nedre Björknäs. - Det var en hemsk tid när uppbrotte kom, sa han 1993. I bakgrunden Sejmajaure med Sundsberget, Vinberget, Rönnbäcksnäset och längre bort Gardfjället.

Anna Jonsson blev änka 1958 när förhandlingarna med Vattenfall var som intensivast. Hon var en av de få som valde att bo kvar i byn ovanför dämningsgränsen.

~

Kanske är det så. Enskilda livsöden bleknar och försvinner. Mor Inga, som fick inleda denna artikel, flyttade tillsammans med sonen Alfred till Överklinten, men båda ligger begravda på kyrkogården i Voijtjajaure, det lilla kapell som byggdes 1933 och som klarade sig från dämningen. Varje sommar är det en samlingsplats för de skingrade människorna och deras ättlingar.

I dag är turismen basindustrin i Tärna som helhet. Fiske, fjällupplevelser, skidåkning och kulturhistoria är några värden som marknadsförs i detta vackra område.

”Hissikortit”, står det på en skylt vid Hassebacken i Tärnaby. Upplysningen på finska ger en antydan om Tärnabygdens attraktionskraft.

Den utvecklingen har varit möjlig tack vare vattenkraften. Blå vägen byggdes och kommunen fick inkomster som var en förutsättning för den turistsatsning som kan sammanfattas under namnet Stenmarksepoken.

~

Björkvattsdalen, en av huvudkällorna för expansionen, hamnade i bakvattnet. Stora värden fick förstöras för att det skulle bli möjligt att satsa på turismen och utbyggnaden av Tärna.

- Visst är Björkvattsdalen skadad, men längs centrala Umeälven ser man inte så mycket av utbyggnaderna, konstaterar Jarl Folkesson, turistchef i Tärna.

Han kan glädja sig åt att turismens 265 årsverken och cirka 400 sysselsättningstillfällen i en bygd med 1.750 invånare.

- Det blev inte så många fast boende som vi hade räknat med. Och många jobb under utbyggnaden gick till veckopendlare, konstaterar Ivar Strand, som var aktiv kommunpolitiker (s) i slutet av 1950-talet.

- Vi gjorde för lite på den tiden för att stödja och hjälpa de människor som drabbades av regleringarna. Egentligen ville vi behålla både människorna och dalgången.

Det senare var en omöjlig ekvation i det försvinnande 1950-talet. Dåvarande Tärna kommun protesterade mot regleringen, men det var mer en fråga om att sälja sig så dyrt som möjligt. Den ”utpressningssituationen” är inte ovanlig i konflikten mellan jobb och miljö. I praktiken var dalgången redan intecknad. Kommun och människor var chanslösa. Nedströms Umeälven ropade redan byggda kraftverk efter vatten.

~

Vägen in i Björkvattsdalen är smal och krokig. Den ser ut ungefär som när de så kallade enkronasvägarna byggdes på 1930-talet. Vissa tider på året kan vägen vara avstängd för tung trafik flera månader.

- Dalgången försvinner mer och mer, gissar Hilding Persson, Lövlund.

Hustrun Ragnhild tror inte att det blir fullt så illa, utan hon hoppas på ny verksamhet. Det finns exempel på nya företag och nya fasta bosättningar.

Och Ivar Strand betonar att kommunen har försökt få igång sysselsättning och utveckling. Pengar finns i form av regleringsmedel, men det har gått trögt.

~

I Ängesdal driver Elly Larsson dalgångens enda affär, en riktigt gammaldags lanthandel. Hon gläds åt de nya som slår sig ner, men hon betraktar affärsrörelsen mer som en hobby.

- Den går inte längre att leva på. Kommunikationerna har blivit sämre och jag får varor bara två dagar i veckan, berättar hon.

I Ängesdal driver Elly Larsson bygdens enda affär (1993).

~

Björkvattsdalen tillhör de värden som offrades i en till synes obönhörlig utveckling. För de människor som flyttade skedde inom loppet av några dygn ett jättelikt språng från det gamla självhushållet in i det moderna konsumtionssamhället. Många saknade elektricitet, rinnande vatten och andra bekvämligheter. Allt detta gick nu att köpa för Vattenfalls pengar.

En standardhöjning blev möjlig tack vare dämningen, men i andra avseenden sänktes standarden; natur försvann och förändrades och rötter rycktes upp. Det var en smärtsam omvandling som föregicks av tio års ovisshet.

~

I Tärna fortsätter utbyggnaden, nu i Klippen, med många jobb och avsevärda kringeffekter under en kort men intensiv period.

Energi blir det. Tärna producerar en dryg TWh per år. Det räcker till att försörja hela Sverige med elenergi under tre dygn.

- Vi måste förädla vår råvara och broderligt dela med oss, som en vattenfaller säger.

Och sedan kanske det blir slutförvaring av kärnbränsle.

Storumans kommun har sagt ja till en förundersökning, men i dag är motståndet aktivt, bland annat under ledning av slalomprofilen och turistföretagaren Stig Strand, son till Ivar Strand.

~

Någonstans finns naturligtvis en gräns för hur mycket exploatering en bygd tål. I dag vet vi inget om vad det är för livskvalitet och värden som människor efterfrågar om femtio eller hundra år. Står de fortfarande i liftköer i Tärnaby och Hemavan?

Kanske hungrar de efter naturresurser som redan är förbrukade. Eller går det att fortsätta att exploatera utan att kostnaderna till sist överstiger intäkterna?

Nästa år är det 170 år sedan den förste nybyggaren slog sig ner i dalgången.

I dag ligger den marken under vatten, liksom mor Ingas stuga och den förstukvist som aldrig blev vitmålad.

Se även min blogg!

Fotnot: Mor Inga hette Inga Johansson (1876-1959). Artikeln publicerades även i en längre version som en artikelserie i Västerbottens Folkblad hösten 1993. I området finns stora nickelfyndigheter och i dag planeras för en stor gruva i området.

 Återanvändning av en artikel i Länstidningen, Östersund, 30 oktober 1993.

Skriv ut: